Gröna älglångkalsonger

Det var fredag. Valet vandrade emellan om att gå iväg och stanna hemma behagligt tillbakalutad i soffan på stjärtlappen. Vilket jag än behagade välja skulle endå ge mig plus på vilokvoten. Något jag kanske inte direkt saknar i mitt liv. Jag har sett till att det inte blivit för mycket arbete gjort i den här världen men på måndag får någon annan ta över min roll för då är det slut på gröna älglångskalsongers lov.

Ottilia omvandlade min beslutsångest till ett "ja, vad fan, kör till då!" genom att lägga huvudet på sne och efterlikna en bedjande cockerspaniel. En gammal beprövad metod som har benägenhet att funka. Vi knatade iväg till bussen som skulle tuffa iväg till köpcentret. Säg, finns det nåt mer depraverat än ett öppet varuhus med grå fasad och människor i likartad ström? Avskalat och trist som miljöerna i en Roy Andersson film. Man önskar att nån skulle avvika från den fuririska tillvaron och berätta nånting, verkligen märka nånting med sin existens.

Vad som skulle innebära vila i det här valet skulle varsamt lyftas hem från bolaget och därpå eftertjänt avnjutas i min rövarkula med eventuellt gröna älglångkalsonger. Där skulle jag obekymrat gå runt och vältra mig i singelslisk och släppa väder och tralla glatt på nån gammal dänga.
Så förskred denna fredagen och genom fönsret kunde man ana en gryende lördag.
Jag skulle bulla upp för lite främmat men det var fattigt med dryck kvar och dammråttorna överlevde också denna natten.