direkt från stockholm city

jag gick över tysta betesmarker tidigt om morgonen mot en ny dag och då i stundens ensamhet vaknade hon och sträckte på sig och så mindes jag de vi var utan skavanker och jag törstade som en ko efter vatten av blott ett lurigt minne.

filmen

mitt liv som packåsna är ganska tufft och tiden den tickar så obönhörligt och ett kalas ska hinnas med. det börjar gå upp för mig varför jag svarar så smärtsamt på frågan om hur jag mår. igår såg jag iallafall fellini amarcord och mös.

nya skott

när jag korsade torget igår med min faster och en fransig lampa i famnen passerade vi flera små barn som gick i en ruskig ring och knuffade en nött och trasig gammal man mellan sig. ganska snart trädde det fram en modig bland de tysta som såg på och tumultet fick ett slut. vi kunde fortsätta promenera till bion och se johnny mad dog (en film om barnsoldater).
efter bion knarrade minnet av det som hänt på torget igen men i den nya bilden vilade tunga vapen på elva åringarnas axlar. jag fick en känsla av att det fanns kvar där borta, bara några kvarter från den sken civiliserade gatan vi gick på med gott om andra slags hål som behövde lappas.
snart återvänder jag till stockholm och kommer nog spricka upp i ljusblå förtjusning även om jag egentligen har viktigare pinaler att putsa och behöver morgontimmarna att få vara liten på med blommiga volanger och kalla golv.

e-moll

jag har ett fång med rosor i en oansenlig vas. den blir oansenlig med tanke på att rosorna ser ut att kunna vara en brudbukett i jämförelse. kanske borde jag borra in nosen i kronbladen och dra in doften av nyvunnen kärlek istället för att sitta här och yra, det kunde ju varit en sån dag fastän det är en kväll att dra täcket över huvudet till en vaggvisa i e-moll.

siamesisk tvillingsyster

efter nattens svettiga färd genom mariga drömmar som delade sig och förökade sig i varje ny spegelbild som dök upp i den oändliga raden, låg traumat fast klibbat som en liten utbukt från min kropp. en siamesisk tvillingsyster som närde sig runt mina lemmar och hjärta.

resenär

jag cyklade hem genom den skitiga nattluften som luktade fränt av kaprifol och avgasrör. upp för en backe och förbi en man som stod lutad mot ett räcke och tycktes betrakta den aprikosfärgade himlen som kantade horisonten med sitt sidenband.
i hans ögon vilade något nytt som väntade på att bli upptäckt. kanske en gryning, en morgon.
blev påmind om min egen resa som länge låg likt ett latent och groende lager i mig men som nu andades alldeles nära mig, natten och bräckligheten som man bara kunde hitta med lupp i vår resa. det var nu märkbart att jag trampat över till andra sidan om barndomen och om jag blundade kunde jag endå självmant lyfta min hand mot nästa stjärna jag ville plocka ner (från min himmel).