resenär

jag cyklade hem genom den skitiga nattluften som luktade fränt av kaprifol och avgasrör. upp för en backe och förbi en man som stod lutad mot ett räcke och tycktes betrakta den aprikosfärgade himlen som kantade horisonten med sitt sidenband.
i hans ögon vilade något nytt som väntade på att bli upptäckt. kanske en gryning, en morgon.
blev påmind om min egen resa som länge låg likt ett latent och groende lager i mig men som nu andades alldeles nära mig, natten och bräckligheten som man bara kunde hitta med lupp i vår resa. det var nu märkbart att jag trampat över till andra sidan om barndomen och om jag blundade kunde jag endå självmant lyfta min hand mot nästa stjärna jag ville plocka ner (från min himmel).