Jag har försökt skriva hela dagen. Men det har inte gått något vidare, mina fingeravtryck på tangenterna lämnar bara fula chipsfläckar. Men jag är svag för det charmerande småfula, jag låter det vara en ingrediens i mitt liv. De gillar det och behöver det. Annars hade jag ju inte förvarat min reflextjur på den blå lilla söta ryggsäcken, hålen i mina gamla mjuka gymnastikskor eller för den delen krimskramsigt inslagna presenter någonstans nära mitt hjärta. Så jag låter även chipsfläcksorden vara precis så som jag vill äta dem. Men sen finns det en slags fördärvad och missbrukad fulhet som inte går att tvätta bort och får hela mitt väsen att sluta sig i obehag och fälla tårar. Som sista avsnittet av De halvt dolda. Jag tänker mest på den unge homosexuella, ensamma och sårbara David. Hans avklädda sårbarhet blev på någotvis så tydlig och verklig för mig. Jag kunde nästan ta på den, känna den och orientera mig i den. Som om den hade varit min egen. Därför blev upplösningen av serien så himla svår.. och den enda famnen jag ville krypa in i var Martinas, det enda orden jag ville säga var hennes..
Men efter en snyftig stund nynnade jag på
Nose above the surface and:
Swim swim
Swim swim!...
min favoritrad ur Enemy within, en braig låt av Frida Hyvönen. Det kändes med ens lite gladare och lättare. Även om David och hans öde alltid kommer att följa mina spår.. .