landet

solens lysrör nådde till min lilla plätt av nyslaget hö och gjorde mig obekant med begrepp som vintertid. inte ens min annars så skarpa ögonvrå kunde mana fram någon skugga. jag satt på huk med en grep i handen mitt i ett oändligt landskap av smultron o prästkragar och åt röda bär med långsamma rörelser.

ikväll är det fotboll på televisionen.

stranden

kom att tänka på hur skönt det är att inte ha någon som står i ens väg, att ha två ben att gå med var som helst. där jag satt slippte man undan att vara någons nedrans rhodedendron buske med fötterna jordade i marken och som inte sa ett knyst när någon ryckte av ens blomma och satte bakom örat. jag hade allt jag behövde, en färdigbredd tekaka och en kram på armlängds avstånd.

det gick inte att lämna henne.

(på muséum mellan 15 och 16)

stannade vid installationen med kvinnan i ett vitt rum. hon vred sin kropp i ångest och när jag vände ryggen till kröp hon ihop till ett litet skört ägg, ett barn. det var som att hon blev sårad över att jag inte orkade se på. det gick inte att lämna henne även om jag var hungrig och vännen väntade så skulle hon alltid finnas där inbäddad i sin egen vävnad av skam och rädsla och fråga mig varför, varför, varför.

den bitterljuva playknappen.

funderar på att playa bloggen igen för att jag tänker mig att även den konstigaste av de konstiga fräknarnas avtryck också måste få finnas dokumenterad någonstans i cyberspace, och att det kanske är det som är meningen med "mockasinen". i den meningen brast funderandet och bloggen är igång igen.