kyla

kylan i att äta frukost med feber. att ha en kvalmig ovän alldeles tätt intill sig som inte verkar kunna bestämma sig för om jag ska få vara ljummen eller sval och sedan kylan i att se ut och bara se en gråplaskig tisdag med endast några oranga duttar i grenverkens toppar.
fötterna har inget löfte om ljus och värme som kan tina upp dem, verken i min mage och allting leder mig tillbaka på samma fördärvliga bana.