Den svage reser sig mot stan, och hon är nästan som jag, en utsträckt tulipan som träffats av en vattenkanneskvätt

Att visa sig svag är en slags styrka, jag försökte uttrycka det i förra inlägget. Men det kändes som att det gick åt fanders i nån bisarr idolhysteri. Men det finns ju plåster mot det också!
Imorn kommer Frida och hennes vän Joffa och hälsar på. Jag ska ta mig in genom mulnaden som hänger över den kyliga stan som en svullstig klibbig avgasdeg. Sedan möter jag upp de söta, vi gör oss fria från degen och åker hem, kokar lite kaffe och så får vi se vad det bär...

Jag drömmer att det blir fint. Mina drömmar har så sällan lurat mig på sistone att jag inte ens kan se någon olycka i ögonvrån. Det blir kaffe och klädprovning för femman, välkomna mina damer. Välkomna!!